Ibland hatar jag att drömma. Man kan ha de där underbara drömmarna, och man kan ha de där hemska drömmarna. Jag hade en av de hemska inatt. Min kompis Buko puttade ner mig för ett tio våningar högt hus (snäll vän), men jag dog inte men glömde bort vem jag var. Jag vaknade upp och nästan hyperventilerade och mitt hjärta slog jättefort. Jag verkligen hatar att drömma om att ramla ner för saker, men jag vaknar inte upp av att jag ramlar som vanliga människor, utan jag drömmer om det som händer efter också. Tack så mycket hjärnan!
