2011 är året att bli snygg

2011 handlar om att jag ska bli en bättre människa och tycka om mig själv. Det vanliga tramset som alla säger och bryter. Saken är den att jag aldrig riktigt har tyckt att jag är snygg. Visst, jag har vetat att jag är över medel, och folk säger till mig att jag ser bra ut, men jag har inte riktigt kunnat tagit det till mig. På exakt samma sätt som alla andra på den jord är, men nu är det mitt inlägg, och jag ska leka speciell. Därför har jag sagt att jag ska tycka att jag är snygg 2011. 

Det tog ungefär två dagar in på året tills jag fick reda på att ryktet om mig hade gått runt i Malmö. Ryktet var visserligen överhängande positivt eftersom folk uppenbarligen tycker att jag är söt, men sedan sa ryktet även att jag hade ful klädstil. Vad hände då? Jo, jag började tycka att jag var fulare än någonsin. Jag stirrade på mina kläder, min hy, mitt hår. Allt vara bara så mycket fulare än alla andra. Därför tänkte jag att jag måste ändra på mig. Till min hjälp hade jag då källan till att jag fick reda på ryktet. Källan fick då säga vad han tyckte om mina kläder. Första dagen tyckte han att jag hade rätt kläder men matchade dem fel, men den andra dagen hade jag på mig en stickad tröja som mamma har sprungit runt hela staden för att hitta åt mig till julklapp. En tröja som jag verkligen ville ha och verkligen tyckte var fin. Källan sågade den totalt. Det var det han var till för. Han skulle hjälpa mig att bli mer medveten om min klädstil, men jag kände att det inte var okej. Ska jag verkligen behöva ändra min klädstil totalt bara för att passa in bland alla andra? Jag sa helt enkelt ifrån, och den känslan var något jag nog inte har känt förut. Jag säger aldrig emot. Jag låter folk få mig att må dåligt, men jag säger aldrig emot, men nu gjorde jag det, och det kändes underbart!

Tack vare att källan gjorde det jag hade bett honom att göra stod jag upp för mig själv. Jag kanske har en dålig klädsmak. Den stickade tröjan jag fick av mamma kanske är ful, men jag tycker om den, och därför tänker jag använda den. Jag började dessutom se mig i spegeln på ett helt annat sätt. Jag började se en kille som faktiskt såg bra ut. Hyn må vara taskig, håret är helt fel och kläderna kanske är fula, men under allt det där fanns en snygg kille. Jag säger inte att jag helt plötsligt har börjat älska mig själv. Det har jag inte. Det jag säger är att jag har börjat inse att att jag ser bra ut, men att jag faktiskt har brister. Alla har brister. Dock känner jag att bristerna jag har faktiskt är något jag kan fixa. Därför ska jag ta och klippa mitt hår som på bilden ovan, färga håret mörkare och ge fan i vad andra tycker om min klädsmak. Jag sätter på mig det jag vill ha, och sedan kan folk säga vad de tycker om den bäst de vill. Visst, folk kan ge mig tips på vad som är snyggt, men det är jag som bestämmer vad jag har på mig. Det är jag som har kontroll över mitt liv. Ingen annan. Och vet ni vad? Jag ser faktiskt bra ut…